lollo86

Jag har sett och upplevt mycket här i Thailand. Det här är mitt åttonde besök i landet.
Jag har varit här och backpackat, jag har varit här och jobbat, jag har varit här på ren semester, jag har varit här själv, jag har varit här med mina bästa vänner och med min sambo.
Jag har sett bättre och sämre sidor av landet och träffat många olika människor här. Vissa som jag hoppas jag alltid kommer ha kvar. Men trots alla olika situationer jag har befunnit mig i här tidigare är detta någe helt nytt.

Det finns inte ord som kan beskriva det jag ser och upplever. Det gör mig inget att vara här själv. Jag har många vänner här och jag är inte ensamen på något sätt, men det är tråkigt att inte kunna dela mina upplevelser med någon. För hur många bilder jag än tar och hur mycket jag än beskriver de jag sett kommer ni där hemma aldrig fullt ut kunna förstå vad jag sett.

Jag har under mina tidigare resor här varit i mycket nära kontakt med den Thailändska sjukvården (speciellt intensivvården) pga en mycket olycklig händelse som inte gällde mig utan en av mina nära vänner. Jag befann mig då på Bangkok Pattaya Hospital varje dag i 4 veckor. Vården där var förstaklassig. Den var som ett femstjärnigt lyxhotell. Det var skinande golv, pampiga entrér och personal som tryckte på hissknappen åt dig.

Man kan väl säga att det var precis den raka motsattsen till där jag befinner mig idag. Jag gör nu min praktik på ett hälsocenter i centrala Bangkok. Men vi har hitills spenderat den största delen av tiden ute och jobbat i slummen. För det är verkligen slummen i centrala bangkok även om man inte tror det. Mitt emellan alla skyskraporna, alla lyxiga skybars och fina shoppingcenter så är det ett stort område som endast består av missär.

I detta område lever massor av människor i små hyddor med plåttak. Människorna som lever här kommer ofta från andra delar av Thailand, de har kommit till Bangkok för att tjäna pengar och för att få ett bättre liv. Tyvärr hamnar de ofta istället i slummen bland droger, sjukdom och fattigdom.

Varje dag uplever jag så otroligt mycket, praktiskt sätt så gör jag inte så mycket då jag är begränsad av språket. Men bara att observera och reflektera över hur människorna lever ger mig otroligt mycket mer än en praktik hemma hade gjort. Det är jag helt övertygad om. Det är är så mycket jag vill berätta om men vart ska jag börja?
Jag ska försöka berätta för er om mina upplevelser i en kronologisk ordning.

Jag ska starta med min ankomst till rummet där jag nu befinner mig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg kände jag mig mycket illa tillmods när jag kom till Bangkok första dagen. Jag kände mig ensamen, saknade Pattaya och var mitt i ingenstanns.
Redan nästa dag åkte jag ju vidare för att träffa min sjuksköterska och få ett nytt boende. I samma sekund som jag träffade henne lättade något från mitt hjärta. Jag kände genast en trygghet hos henne och hon var otroligt varm och trevlig från första stund. Hon kom och hämtade mig med sin bil, tog mig i handen och åkte iväg och köpte mat till mig. Lättnaden var obeskrivlig.

Den lägenhet som jag först skulle bo i var tyvärr upptagen så tanken var at vi kulle hitta ett guesthous till mig istället. Men hon hade fixat så att hennes dotter skulle flytta hem till henne under min praktik så fick jag bo i hennes rum. Det kan man kalla gästfrihet.
Kan önska att det kunde vara mer så i Sverige. Där är man så otroligt sluten, det ska vara bara familjen och de närmaste. Man har väl oftast ett par grannar som man kanske träffar ibland men inte mer än så. Jag älskar öppenheten här. Som när jag kommer till Pattaya. Jag bor nu på ett helt nyt guesthouse där eftersom det var fullt på mina vanliga ställen. Jag har alltså aldrig träffat personalen som jobbar där. I alla fall så checkar jag in, går upp med ryggsäcken och sover en sväng, när jag sedan går ner igen så sitter alla i personalen och äter. Så fort de ser mig reser sig en person upp, tar fram talldrik, bestick och ber mig sätta mig och äta med dem. Nu blev det ett sidospår men ville berätta det för att verkligen pointera hur vänlig de är.

Hur som haver. Jag installerar mig i rummet i Bangkok och allt känns nu lite bättre. Min första dag på jobbet består av att träffa personalen, bli bekant med miljön på hälsocentret och få en liten inblick i hur organisationen fungerar. Det känns som en lagom start, mycket nya intryck, ny miljö och nya människor.

Jag kliver upp runt 7.15 för att hinna duscha och göra mig iordning inför praktiken. Best som är min sjuksköterska har varit vänlig att köpa ett par kostymbyxor till mig som jag kan jobba i. Trots den olidliga värmen så får man såklart inte jobba i shorts utan det är byxor och piketröja som gäller.





Ni ska få se lite bilder från själva hälsocentralen. Hit kommer diverse människor, inte endast fattiga.
Själva hälsocentret drivs av staten och är mycket fräschare än vad jag väntat mig. Här kan alla få hjälp, oavsett om man är papperslös eller inte. Har man ID-kort får man gå gratis och har man inte det kostar det 140 bath (35 kr) per besök. Men alla kan alltså få hjälp här.



     




All dokumentation sker via handskrift här. Det finns en dator som de kan använda men som aldrig används.
Anledning till att de endast dokumenterar för hand är för att deras läkare inte vill använda någon dator. Han är för gammalodig som de säger.




Även läkemedelshanteringen skiljer sig från Sverige. Här finns läkemedlen helt öppet och tillgängligt för i princip vem som helst. Det står på bänkarna i undersökningsrummet som alltid är öppet. Där kan du hitta allt från adrenalin till dexofen och sobril.



De har hela tiden gjort färdiga sprutor med olika vaccinationer som de ger varje dag. Dessa ligger i olika metallbehållare på ett bord. Redo att ges.





Personalen jag jobbar tillsammans med är toppen. Det är endast 2 st som pratar engelska men det spelar mindre roll. De andra bryr sig inte alls om att jag inte hänger med så bra i språket. De pratar på, försöker lära mig mer Thai, gestikulerar och skojjar med mig. Något som jag uppskattar. Återigen, var vi hemma i Sverige och det skulle komma någon som inte kan språket så undviker vi snarare den personen än verkligen försöker hitta andra sätt att komminucera.
Det är hur som haver en miljon nya namn och många är väldigt lika så jag är helnöjd med att nu ha lärt mig 4 st namn.

  

  



Jag tror att jag sa ge mig här. Det har redan blivit ett långt blogginlägg och jag vet att det är tröttsamt med för långa inlägg. Så ni har nu fått en liten intro i vad jag gör.
Jag har oändligt mycket mer att berätta men det blir nästa gång.
Kul att ni läser och jag hoppas att någon kan finna lite egen inspiration att dra iväg och göra något sånt här.
Det är utvecklande och helt enkelt fantastiskt roligt!