lollo86

Inte ofta, faktiskt ovänligt sällan kommer känslan om synen av Pin på sjukhuset tillbaka. Jag har ofta sagt att jag tycker det är konstigt att ag inte har mått dåligt över det som hände. Utan att det faktiskt har gått bra.
När man har sett de jag såg, att hitta en människa somhängt sig själv borde man få meen, men de har jag inte. Jag tänker faktiskt väldigtväldigt sällan på det. Kanske för det stora stödet och den underbara kille som jag fann i Henke. Kanske för vi var två som kunde förstå varandra och hjälpas åt.
Men det finns ju tillfällen då känslan slår ner som en bomb i bröstet. När man känner hur andningen ökar och tårarna envist tränger sig fram.
Jag tittade på Greys Anatomy med mamma i dag. Det var en ung tjej som hade blivit hjärndöd och hennes pappa skulle besluta om han vill ta hennes hjärta, han hade nämligen länge väntat på ett nytt hjärta. När jag såg honom sitta vid hennes sängkant, med tårarna längs kinden och förundrades förtvivlat hur hennes hand kunde vara varm om hon var död. Den scenen fick bomben att slå ner.
Ofta kan man trycka tillbaka tårarna, ta ett djupt andetag eller bita sig hårt i tungan, men då. När bomben kommer slår den ner med en explosivitet och ett överaskande som man inte är förmögen att kontrollera. Tårarna kom och jag tackade Gud än en gång att hon överlevde.

Jag tänkte skriva en blogg om helgens bravader men det får bli nästa gång. Måste rensa tankarna lite först....