lollo86

Natten tar sin början och jag ligger i sängen med datorn i knäet. Jag hittar ingen riktigt skön ställning. De gör ont någonstanns hela tiden, eller så får jag kramp i armen, eller va de foten? Varför känns inget bra, varför är de något som är fel hela tiden? Suck....jag vill sova men kan inte. Är de musik som är fel? Jag byter, fast de känns inte heller bra. Jag måste byta igen, fast vad va de nu jag lyssnade på nyss? Det är renbäddat i sängen, jag är nyduschad. De som alltid brukar vara så skönt, varför är de inte de nu? De känns som om något trycker, tynger och gör mig liten. Men vad? Jag kanske bara behöver en snus, men de blir inte bättre. Kanske va de en cigarett? Ne inte de heller. Beror klumpen i halsen på den förbannade förkylningen eller har jag fått canser? Ska jag dö? Om jag ska dö hur ska jag fördela min tid som e kvar? Vilka skulle jag träffa? Hur länge? Skulle dom välja att träffa mig om dom hade en dag kvar att leva? Varför är mina tankar en enda stor röra, hoppar fram och tillbaka, från allt mellan himmel och jord utan någon som helst logik? De är något som trycker och tynger, det är något som saknas.
Men om de va blinkandet från tv:n eller dina andetag bredvid mitt huvud vet jag inte. Eller va de bara helt enkelt att jag behöver gråta, lätta på locket? Men de går inte, jag ska ju jobba i morgon. Kan inte jobba med svullna ögon. De finns alltid en anledning till att inte känna. Till att blunda och gå vidare. Börjar jag gråta kan de ta oändligt lång tid innan de tar slut. Då kommer varje liten sak man tryck undan sen senaste gången, och just som tårarna lugnat ner sig kommer man på någe nytt som ger mer föda till tårarna som rinner beslutsamt ner för kinderna. Ne, de finns alltid en anledning till att inte känna. Vad ger mig rätten att böla över att jag inte kan få med mig gitarren till Thailand när de finns barn på colombias gator som gömmer sig för polisen för att inte bli mördad medans mörkret faller. Vad ger mig rätten att gråta när de finns kvinnor som lever i främmande länder fängslade av deras män. Vad ger mig rätten att gråta när jag vet att varje sekund är de någon som får canser, hiv, mister sitt barn eller käresta?
Ne mina problem är bara en fis i rymden och jag borde ägna mer av min tid till att hjälpa andra istället för att tycka synd om mig själv...



Men de va ju bara de där trycketi bröstet........