lollo86

Jag har brutit upp från 2 långa förhållanden tidigare i mitt liv, genom dom separationerna har jag vuxit och utvecklats.
Att lämna tryggheten och allt det fina som man har tillsammans med den andra personen är aldrig kul. Men den här gången är inte som det varit tidigare. När jag ser tillbaka på både Sara och AnnaKarin kan jag se likheter i mitt handlande och hur jag kände när det tog slut. Jag var ledsen, förtvivlad, upprörd och hela mitt liv var katastrof.
Det är inte katastrof nu, jag gråter inte hejdlöst varje dag, jag känner inte en desperat förtvivlan inom mig och jag vet att jag faktiskt kommer överleva det här.
Men även fast jag är så mycket mer kontrollerad nu än tidigare har jag aldrig i hela mitt liv känt en större tomhet. Det är bokstavligt talat som att en stor del av mig själv har försvunnit. Det finns ett stort svart hål i mig och vem ska någonsin kunna fylla det? Vem ska någonsin kunna ge mig det du har gett mig?

Jag vet att det är mitt val att lämna, det var mitt val att det skulle bli så här. Men det betyder inte att det gör mindre ont för mig. Jag önskar av hela mitt hjärta att allt kunde vara bra. Du var det finaste som fanns i mitt liv. Jag hoppas att du vet det. Jag önskar att man kunde styra över känslorna, styra över alla tankar och funderingar.

Allting börjar komma ikapp mig nu. Jag har tidigare varit stark för både dig och mig, vill finnas här för dig, vill trösta och förklara. Nu börjar du stå på egna ben och jag har mjölksyra i mina nu. Jag känner hur hela min kropp skakar av att vara stark. Det är först nu mina tårar kommer, det kanske är först nu du kan förstå hur jobbigt jag också tycker att det är. Jag har som sagt lämnat det finaste som fanns i mitt liv, du och Nalak var min familj. Ni kommer föralltid vara en stor del av mig. Ni har hjälpt mig bli formad till den jag är idag.